Östersjön är ett unikt innanhav med en begränsad biologisk mångfald. Utsläpp av en mängd föroreningar har påverkat Östersjöns hälsa negativt under lång tid. Det görs mycket i tillrinningsområden för att förbättra vattenkvalitet, men samtidigt saknas mer kraftfulla åtgärder för att förbättra vattenkvaliteten och biologisk status i själva Östersjön. I avsaknad av ett hållbart fiske är situationen för sill/strömming idag kritisk, då storleken på bestånden ligger långt ifrån toppnoteringarna för 30-50 år sedan (1, 2). Sedan 2019 har det varit stopp för torskfiske i östra Östersjön, och 2022 kollapsade det västra torskbeståndet i Östersjön trots experternas upprepade varningar och råd att i god tid minska torskfisket (3). Samma situation gäller nu för sillen/strömmingen. Redan 2021 infördes ett förbud mot riktat yrkesfiske för sill/strömming i västra Östersjön, vilket kvarstår idag, och vissa perioder under året är det fiskestopp för sill i övriga Östersjön (4).  Men detta är inte tillräckligt för att säkra bestånden av sill för framtiden. 

Sillen/strömmingen är en viktig del av våra nationella maträtter, och också en mycket viktig komponent i Östersjöns ekosystem. Den håller mängden arter längre ned i näringsväven på vettiga nivåer, och är samtidigt den viktigaste födan för bland annat torsk, lax, tumlare, många sjöfåglar samt säl. Extra allvarligt är därför att det nu kommer upprepade varningar om att bestånden både i Bottniska viken och Centrala Östersjön ligger på farligt låga nivåer. Internationella havsforskningsrådet (ICES) har påpekat att minskade fiskekvoter för sill/strömming i Östersjön behövs för att klara förvaltningsplanen. För 2024 bedömde ICES att ett fiskestopp på riktat fiske efter sill/strömming behövdes för att klara kraven i förvaltningsplanen för Östersjön utanför Rigabukten, då det finns tydlig risk för att bestånden kan kollapsa. EU kommissionen lade även fram detta förslag till EU:s Landsbygds- och Fiskeministrar som dock beslutade om ett fortsatt fiske med en kvot på drygt 95 000 ton sill/strömming i Östersjön (7) (en ökning med 108% i Centrala Östersjön för år 2025), trots ICES varningar om risk för utfiskning av genetiskt olika delbestånd (8). I Maj 2025 ger ICES återigen råd om ökade kvoter i Centrala Östersjön för 2026 (9, 10), dock med förbehåll om att kvoterna istället borde minska för att undvika risk för kollaps av bestånden utifrån den säkerhetsmarginal (försiktighetsprincipen) som finns i föreskrifterna till EU’s förvaltningsplan (11, 12).

Fiskekvoterna behöver minskas radikalt. Det finns fortfarande sill/strömming kvar i Östersjön, men de minskar i storlek och de beräkningar som görs för att uppskatta bestånden är baserade på data med mycket stor osäkerhet (1,13). Något som också ICES själv ger klart uttryck för (8).  Det största systemfelet är att det inte tas hänsyn till ålders- och storleksfördelningen i bestånden i den förvaltningsplan som antogs 2006 trots att det enligt EU:s havsmiljödirektiv ska finnas en sund ålders- och storleksfördelning (14, 15). Även EU:s gemensamma fiskeripolicy (Common fisheries policy) från 2023 anger att fisket måste vara hållbart och motståndskraftigt, samt att marina ekosystem ska skyddas och återskapas (11, 12). I dagens MSY-förvaltning av Östersjön tas inte hänsyn till vare sig miljö eller klimatförändringar. 

När osäkerheten i data som ligger till grund för beräkningar av framtida bestånd är stora, så måste de nya kvoterna basera sig på försiktighetsprincipen så att sillbeståndet kan öka till en livskraftig nivå. Rent ekonomisk är det oavsett mer sunt att fiska på räntan och inte på kapitalet som det görs idag. Stockholms Universitets Östersjöcentrum föreslår till exempel att fångstkvoterna för sill/strömming bör ligga 50% under ICES beräknade maximala uttag för att inte riskera överfiske (16). Ändå tog EU:s fiske- och landsbygdsministrar beslut om maximala fångstkvoter för 2025 av sill/strömming i hela Östersjön. Återstår att se vad de beslutar om i oktober 2025, för 2026 års kvoter.